Inlägg

Mellanrum

Bild
  Tidens tendens  är att allt rullar på i en allt högre takt. I dagens samhälle så fylls våra liv av  ett ständigt ökat informationsflöde, måsten och förväntningar. Det är hämtning och lämning på förskolan med barn som inte vill ta på sig regnkläder och mössa, karriären på jobbet och att inte säga nej till det där jobbet som kan vara så utvecklande, vi ska svara på dom här mailen som ramlar in i en strid ström – och helst inte vänta tills imorgon. Mellan jobbet och mailen och  take   away -kaffet i pappersmugg ska vi helst inom gymmet och ta oss igenom ett Power-pass eftersom en sund och framgångsrik person har en sund och  vältränad kropp. Det är  facebooks -likes till vänners flygresor kors och tvärs över jorden, fantastisk mat och gulliga videos på katter.    När jag var yngre, så tog jag del av nyheterna ett par gånger om dagen. Dagens Eko, Rapport eller Aktuellt och kanske en morgontidning. Idag så lever jag i ett ständigt nyhetsflöde om katastrofer, mord, klimatkollaps o

Återhämtning

Bild
Jag är så trött. Jag är så in i märgen trött just nu. Det har varit ett intensivt år med diskbråck, försök att hålla igång ett eget företag i en bransch som inte ger några stora inkomster, tonårsbarn, försäljning av bostad, två flyttar och som grädde på moset en influensa. Tankarna ältas om ifall jag bara hade haft än det ena eller det andra, om hur det var förr när jag var anställd med trygg månadsinkomst, om jag bara delade min ekonomi med någon, hur det kommer att bli när diskbråcket är bättre och jag kan vara mer fysisk igen och slipper den där strålade smärtan och den förgängliga kroppens skörhet . Eller bara längtan efter hur det blir när det nya boendet är klart och jag har en trygg och enkel vardag igen.                                                                                                      (Foto från Treesign - Tiny Homes of Sweden) Det här känner jag igen från människor jag möter på olika kurser kring stresshantering och att hitta medkänsla med si

Oro

Bild
Vem är du som läser det här? Vem är jag som just nu skriver de här orden? Jag har suttit på en spårvagn och trott att jag skulle dö. Jag har trott att nu kommer jag inte att kunna andas in fler gånger. Paniken som växer sig allt starkare i bröstkorg och sprider sig ut genom kropp och upptar all tankeverksamhet. Jag har ofta oroat mig över om jag duger som förälder, som partner, som medmänniska, ifall ekonomin ska gå ihop i slutet av månaden, om jag lever ett bra liv och har något att lämna över till mina barn när jag dör. Är det här något nytt problem som har uppstått i vårt moderna samhälle? Jag tror inte det, de flesta religioner kommer sig ur ett sökande efter mening och en existentiell ångest som vi som människor alltid har dragits med, men däremot så tror jag att oro och ångest som ett problem i våra liv har fördjupats. Idag lever vi ett liv där många av oss inte har någon intimitet med naturen, vårt ekosystem, där många av oss inte ser de direkta frukterna av vår